London, väskor & snurr, del 3

I alla fall, jag följde efter "head trainer" genom en liten korridor som gick "bakom" receptionen (haha, man fick typ tillträde till de hemliga delarna av byggnaden!), och så försvann han in genom en svintung, blå dörr som visade sig leda till ett litet kontor. När jag slunkit in efter honom så blev jag stående några sekunder och bara tittade. Visserligen hade min föreställning om en enorm sal med pelare och två meter höga trädiskar (tänk er "gringotts" i Harry Potter) försvunnit med en gång jag klev in på BRS, men kontoret jag nu stod i var så... normalt. Vita väggar, ett stort fönster, några helt normala bokhyllor och ett litet runt bord i glas med tre stolar runt om. På ena sidan om bordet var två av stolarna uppställda bredvid varrandra, och på en av dom satt directorn in all his Glory och bläddrade bland några papper. När vi kom in så tittade han upp och log sådär morfars-aktigt. Sen sade trainern bakom mig "If you would step onto the scale, please...".
Förskräckt kollade jag ner, och då insåg jag att de tänkte väga mig. Missförstå mig inte, jag är ingen valross, men när jag skickade in mina papper till BRS i höstas så vägde jag 52.5/53 kg (54 om jag ätit mycket...), och jag visste att jag vägde mer nu, eftersom jag inte rider så mycket längre. Så det var med viss bävan jag klev upp på vågen, och jag tror fan mitt hjärta hoppade över ett slag när den idiotiska lilla nålen kröp upp, upp, upp och slutligen stannade på... 55.5 kg.

"Shit," andades jag i ren förskräckelse, och jag skymtade trainerns roade ansiktsuttryck medan han skrev ner min vikt. Sen pekade han att jag kunde sätta mig på stolen mitt emot deras, innan han satte sig bredvid directorn.

Så började intervjun. Directorn började att prata, och han förklarade att han själv "skulle fråga lite om mina akademiska meriter, mitt familjeliv osv, och sen skulle trainern ställa lite frågor om mitt "hästintresse". Jag nickade, kom sen på mig själv och lyckades pressa ut ett "okej". Fy, vad läskigt det var först! Directorn började fråga om vad jag läste för ämnen, om jag tyckte om skolan, och vilken akademisk "bedrift" jag var mest stolt över. Här tänkte jag till lite, men sen svarade jag (ungefär) "My english, I suppose. My english teacher who's from Scotland is really amazing, and he's given me the chance to study up to the highest level of english there is in Sweden. I've also passed the Cambridge certificate advanced english, CAE, and my teacher's helping me and the rest of the class prepare for taking the CPE in june."

När jag snackat färdigt så såg jag att båda rynkat pannnan, och plötsligt så sade directorn "CAE? What's that?"

Jag tror vi bara stirrade på varrandra i några sekunder - jag var jätteöverasskad att de inte kände till varken CAE eller CPE. Till sist så fick jag fram någon sorts förklaring, och directorn mumlade lite nyfiket, innan han gick vidare till andra frågor. Jag kommer ihåg att han avslutade sin "del" med att fråga ifall min familj supportade att jag ville börja på BRS.

"Yeah, my whole family actually supports me," svarade jag. "Especially my mam and grandma, but I guess that's because they are crazy about horses themselves."

"Well, that's good." Han antecknade mer. "But Sweden's really far away. How do you think you'll cope with being so many miles away from your family?".

Jag fick pausa och fundera lite igen. "I guess... it'll be hard in the beginning, and I'll miss them alot. But at the same time, I need to find my own way, and... I don't know, start a life of my own away from them. And this is something I really want to do."

"I like your attitude," sade directorn, och jag pustade ut igen. Sen var det trainerns tur, och han började fråga massor om våra hästar och grejer. Något av det roligaste var nästan när jag förklarade att vi varken hade varmvatten eller ordentlig sadelkammare, då såg han tvivlande ut, och fnös till av förvåning när jag lade till att "det är tuffast på vintern, för då fryser vattenledningarna och vi får blåsa på dom med hårtork".

Han frågade också om jag red mest dressyr eller hoppning, och sen frågade han vad det högsta jag hoppat var. Här blev det paus igen för lite tänk, innan jag sade "1.20 I think... but I lost hold of the reins and stirrups a couple of meters before the jump and had to grab hold of the mane".

"But you stayed on?"

"Yeah?"

"Well, that's the only thing that matters."

Jag kunde verkligen inte låta bli att skratta, de hade verkligen underbar attitud! Precis som min morsa sade när jag trillat av på ett stockhinder och legat avsvimmad i typ en minut; "Äsch, det var bara en liten skråma! Upp och hoppa igen!"

Ja, vi hästmänniskor...

Efter cirka tjugo minuter av massor av prat, så tog i alla fall intervjun slut med orden "Well, CJ, thank you so much for coming all the way to England for this interview, and thank your wonderful grandma for coming with you. Have a safe flight back home, and we'll be in touch with you within a week."

"Thank you sir," svarade jag värsta artigt och skakade hand med dom, "thank you so much for your time". Sen slank jag ut genom dörren i mina fem år gamla converse och traskade genom hallen ut i receptionen, och smög upp bakom mormor å skrämde henne. "Hur gick det? Va sade dom?" började hon babbla, men jag hyschade typ ashögt och gjorde en sån där cool nick ut mot gården (översatt: vi pratar utanför medan vi väntar på taxin). Receptionisten var jättesöt, precis innan vi gick så sade hon också "Bye, have a safe flight back home!". Väl ute såg jag att klockan bara var tio i två, så vi hade värsta gott om tid att prata och smälta allt.

Sen började nästa stora grej då: Att ta sig hem, trots Ullas spärrade pass (för det kommer ni väl ihåg?). Nu när intervjun var över och prestationsångesten försvunnit, så fick jag plats i huvudet för att oroa mig för hemfärden istället. Det var ju så att spärren på Ullas pass inte kunde hävas, och även om vi tog oss till ambasaden den tid vi fått, så skulle vi oavsett bli tvugna att stanna en natt till i England, OCH betala nära 1000 kr för ett tillfälligt pass, och även om jag gillade England så hade jag inte minsta lust å stanna kvar, speciellt eftersom det inte var mitt pass det var fel på. Så när jag ringde till daddan så sade han att vi skulle åka till flygplatsen och försöka åka hem ändå. "När man flyger ut från England så lyser de inte igenom passet, så de kommer inte upptäcka det är spärrat, ser du. Jag vet, jag är helt säker - enda gången de möjligtvis lyser igenom det är på flygplatsen i sverige, för då kommer ni ju in i landet, men då väntar jag där på er och kan hjälpa till att förklara. Det är ju mycket lättare också när Ulla kan prata för sig själv".

Så ja, vi tog min pappas råd och försökte åka hem, men fy fan vad rädd jag var! Jag såg bara framför mig hur vakten skulle ta tag i Ulla och släpa med oss in i ett sånt där förhörsrum man sett på flygplatsserierna, och typ slänga oss i fängelse eller nåt.

Första "stoppet" var när man skulle lägga sitt handbagage i röntgen-bandet (eller vad det nu heter. Ulla lade ifrån sig, de kollade hennes pass, nickade (puh!) och hon gick igenom metaldetektorn... och Jävlar vad den skrek!

Eftersom Ulla inte förstod vad vakterna sade så fick de kommunicera med gester, och det tog flera minuter innan de fattade att vi reste tillsammans och att anledningen till att jag skrek åt dem var för att jag försökte förklara varför hon pep. Till sist släppte de igenom mig (efter att ha skannat käften på mig och jag fått visa upp min tungpiercing), och med viss svårighet lyckades jag få dom att förstå att hon hade skruvar i knäna och armarna. DÅ fattade de och släppte igenom oss utan mer problem.

Sen var det MER väntetid, fast den här gången fanns det massa tax-free butiker att gå i, så vi hade faktiskt ganska kul. Vi lagrade upp med choklad och dricka inför resan, och självklart så köpte jag en bok till! "Paths of Glory" heter den, skriven av Jeffrey Archer, värsta bra! Eller, jag har inte läst ut den än, men den är sådär "tung" så man måste vara jättefokuserad.... jaja.

Till sist var det in i sista vänthallen och stå i kö för att gå ombord på planet. Jag mitt dumma nöt hade sprungit runt i mina 11-centimeters-klackar hela eftermiddagen, och nu när vi skulle stå och vänta så fick jag såååå ont i tassarna! Det var absolut värst när de kollade Ullas pass, smärta + nervositet = B.A.D. Men gud, de släppte igenom henne! Så äntligen kunde vi gå (eller, jag haltade) bort till planet, gå ombord och sätta oss. Jag väntade hela tiden på att passpolisen skulle storma ombord och släpa av oss, så det var inte förrän vi var i luften som jag kunde pusta ut. Allt som hänt bara rann av mig, och plötsligt var jag så himla trött att jag nästan svimmade av. Till och med sorgen över att se lilla England försvinna i flygplansfönstret dränktes av tröttheten!

Två och en halv timme senare så stapplade vi ombord på flygplatsen i Sverige, helt utschasade. Jag kunde inte fatta vilken tur vi hade när de inte genomlyste passet där heller, men vilken lycka att bara kunna gå rätt ut, och där stod Daddan å lillsyrran å väntade bland allt folk! Det blev en jätteskön tur hem i daddans Mercedes, och efter att jag varit så duktig och tvättat av sminket + packat upp mina påsar så drös jag i säng och sov som jag vore död tills dagen därpå. Sen gick jag runt som en zombie i två dagar, tror det krävdes tio koppar te och tre långa hundpromenader (I vanliga jympadojjor!) innan jag var back to normal igen.

Och det var slutet på vårt London-äventyr! Men en sak är säker: Nästa gång så åker jag med Sarah och Hanna!

4ever & a day

Hey guys!

So, I realise it's been 4ever since my last post (on this blog at least), so here's some quick updates on how life's been treating me:

* Pat and I failed our project work, BIG TIME. However, the day before yesterday we did meet up with a couple of guitarists/bassists/pianists (yes, they play a lot of instruments...), so now, just a few months to late, we actually have a band. The only thing left for us to do before kicking things into gear is to find a place to practise (the basement didn't really work out)

* I GOT ACCEPTED TO BRS! For those of you who doesn't know what that is, BRS stands for the British Racing School. Simply put, BRS is a school that educates people who wants to work in the horse racing industry. I'd really like to become a jockey by profession, but then I'd have to loose about 6 kilos (I currently weigh 55 kg, and the weight limit for a professional jockey is 8 stone or about 51 kg), and I'm not sure if I'm ready to starve myself just to ride. Luckily, the weight limit for jump jockeys is slightly higher (approximately 61 kg), so if I can't loose enough weight to ride flat races, I suppose steeplechase would be a sufficient alternative.

* SARAH'S BACK FROM FRANCE SOON! I miss her like hell, but now it's just a couple of months left.

* I'm graduating the 2nd of june. My grandma's gonna bake a cake shaped like a graduation cap. Can't wait to see how that turns out.

* My beloved Chuck has finally given up and crashed. Stupid me who forgot to copy my pictures and stuff. My heart frickin broke when I realised that all the work I'd done on Sirocco (my "book") for the last year and a half is G.O.N.E.

London, väskor och snurr, del 2

När vi väl hade fått en tid hos svenska ambassaden, så fanns det inte så mycket mer att hitta på den eftermiddagen än att go ahead with our plans. Det var ju onödigt, tyckte jag i alla fall, att slösa bort en jättefin eftermiddag i london (LONDON!)bara för att Ulla glömt sin handväska och Morfar Rolf spärrat hennes pass...

Eftersom jag inte hade hunnit kolla upp några "turist-attraktioner" eller vilka bussar som gick dit innan vi åkte hemifrån, så gick vi bara raka vägen fram från London Liverpool street för att inte tappa bort oss. Det var verkligen superfint väder, och det kändes helt underbart att kunna vända upp mitt rödbleka ansikte mot solen för en gångs skull. Av någon dum anledning så gick vi inte in i några affärer (vilket i och för sig var snällt mot min plånbok), men jag hade riktigt trevligt ändå, speciellt när jag insåg att anledningen till att folk stod utanför pubarna med gröna hattar och drack tidernas godaste öl Guiness var att de firade St Patrick's day. Jag blev superglad och gick fram och pratade med några firare utanför en av pubarna, och de tjattrade glatt på i några minuter och delade med sig av sitt öl. Jag fick till och med en grön liten mössa helt gratis, fast jag var inte så modig att jag vågade gå runt på stan med den xD

Vi kom tillbaka till flygplatsen vid sextiden, och efter att ha lokaliserat bussen som gick till hotellet så köpte jag glass (Magnum Double, mums!)från en glassmaskin som såg misstänkt ut som den tillhörde GB. Vid det här laget så hade det börjat bli ordentligt kallt ute dock, så när vi suttit och väntat på bussen en stund så var det inte lika gott med kall glass längre.

Resan till hotellet och incheckningen gick jättesmidigt, och rummet, som jag tyvärr inte fick några bilder på, var verkligen jättefint - det fanns till och med olika sorters belysning man kunde välja mellan i badrummet. Av någon dum anledning så bestämde sig Ulla för att ta av sig skorna trots att vi skulle ner och äta middag, och det luktade så himla mycket fotsvett att jag höll på att tuppa av. Under några minuter innan vi gick ner så andades jag därför ut genom fönstret.

Så grydde morgondagen, och trött som jag var efter att ha varit vaken hela natten för att Ulla snarkar som en valross (och jag tyvärr ran out of saker att kasta på henne)så tog det en himla tid innan jag sminkat mig och samlat ihop mina saker. Här kan nämnas att jag i ren förvirring började lägga svart ögonskugga istället för highlighter under ögonbrynen, och när jag väl insåg mitt misstag så var det för sent att rätta till = tvätta bort allt och börja om igen.

Frukosten var i alla fall underbar! Tänk er något i stil med frukosten på Hogwarts, och man får äta precis hur mycket man vill. Jag ska inte räkna upp allt jag stoppade i mig med risk för att låta som en glupsk liten gris, men gott var det, och självklart norpade jag lite flingpaket, syltburkar och frukt för senare bruk...

Vi tog oss tillbaka till flygplatsen, kom på ett tåg som gick hela en timme innan vår planering, bytte vid Tottenham Hale och anlände på Cambridge station, you guessed it, en timme innan tåget till Newmarket gick. Som tur var så var det en ganska stor station, så det fanns gott om små cafeer och bokhandlar att gå runt och kika i. Bokfanat som jag är så kunde jag inte låta bli att köpa något att läsa, och valet föll på "The Host" av Stephenie Meyer, samt senaste numret av Horse and Hound. Jag fick betala £11 pund, och bedrev en något knackig konversation med kassören, en skitsöt britt med dreads, innan jag gick ut på stationen och satte mig ner med min nya tidning för att vänta.

När vi klivit av tåget på Newmarket station, så halade jag fram min (vilket jag kom fram till senare)väldigt förenklade karta och började guida iväg oss. Efter att ha gått i nästan en kvart och bara kommit ut i ett villaområde som inte ens fanns på kartan, så var jag dock totalförvirrad. Ingenting stämde ju med verkligheten? Till sist fick jag grabba tag i en tjej som gått bakom oss ett tag, och hon förklarade att BRS låg flera kilometer från tågstationen, och att vi gjorde bäst i att gå in till "centrum" (som var ca två minuters promenad) och ta en taxi.
Sagt och gjort, vi tog en taxi, och taxichaffören var jättetrevlig och pratsam. Han frågade om massor av grejer, och sen berättade han allt han visste om BRS. Det tog exakt tio minuter och £5 pund att komma fram till skolan, och efter att ha beställt en taxi tillbaka till tågstationen kl 2, så fick jag säga hejdå till den snälla taxi chauffören. Det kändes jättesorgligt, för jag hade jättegärna velat prata mer med honom, och nu skulle jag aldrig träffa honom igen.

När vi väl steg in i lobbyn så blev jag nästan helt överväldigad, för allt var så himla fint! En jättesöt receptionist med skottsk accent hälsade oss välkomna, och jag fick fylla i lite papper innan hon visade in oss i ett sorts väntrum. Där satt redan ca 10 pers och väntade (det mesta verkade vara anhöriga till de sökande). Eftersom klockan bara var halv tolv och jag inte hade "tid" förrän klockan tolv, så tog jag det rätt lugnt, och av någon underlig anledning så kände jag mig inte nervös alls! Däremot så började jag bli ganska hungrig, och när klockan passerade tolv och började krypa mot halv ett så började jag känna mig lite små-orolig.

Till sist var klockan halv ett, och då hade jag passerat orolig-gränsen till stressad som f*n. Min mage kurrade som ett odjur också, och jag satt bara och spanade efter tjejen som ropade in folk till intervju för att kunna grabba tag i henne. Jag hade ju blivit lovad en intervju klockan tolv, så varför hade de inte ropat upp mig?
Helt plötsligt så kom en jättelång, mager man med grått hår och tweed-kostym in, och det visade sig att han var "head director" över hela BRS. Han stod och pratade i nästan en halvtimme, och sen kom "head trainer" in och tog över (Nej, jag hann inte grabba tag i directorn för att fråga vad som hände). Innan jag visste ordet av så hade trainern tagit med oss utomhus på en rundvisning, och efter att ha funderat några minuter så sprang jag fram till honom (han gick hela tiden flera meter framför resten av gruppen) och "förklarade" situationen för honom. Och han skrattade!

"It's only ten past one, sweetheart!" sade han och såg omåttligt road ut. "We'll get you there, don't worry!"

Han fortsatte rundvisningen efter det, och sade en hel del roliga saker som till och med jag i mitt uthungrade och sönderstressade state of mind uppfattade. Urplock;

"I just want you all to know that these horses are nothing like the ponies at your local riding school. They will bite, they will kick, and they will throw you off, brutally, and they won't be sorry."

"The girls sleep on the second floor, and the boys on the first floor. Now, it is forbidden for boys and girls to visit each other after darkness falls, and we do have cameras in the hallways and in the staircase. *pause* We also have electric fences, barbed wire, and mines. So don't even think about breaking the rules."

Till sist, klockan fem över halv två, så var rundvisningen över, och trainern gick fram till receptionisten och bad henne kalla in mig på intervju. Som sagt, så kände jag mig långt ifrån intervju-bart skick, och när han gestikulerade åt mig att följa med honom, så var jag helt darrig i benen.

Tbc...

London, väskor och snurr, del 1

That's right bitches, I'm back from my London adventure och intervju på the British Racing school. Jag tyckte jag hade förberett mig väl, men jag har fått lära mig att reser man med sin 78-åriga mormor så kan fan vad som helst hända. Nästa gång så åker jag med en kompis!

Vårt englandsäventyr började redan när vi skulle gå på planet. Eftersom ingen av mina kompisar ville följa med mig (ond tanke går ut till alla er som sa nej!) så hade jag min 78-åriga mormor med mig, och hon är i korta drag ett kontrollfreak. Under de tio minuter de tog mig att guida oss genom lilla Säve flygplats så gnällde hon konstant och skulle ha allting förklarat för sig, och när jag vänligt påpekade att det bara var att läsa på skyltarna så tappade hon bort sig totalt och tjatade ännu mer. När hon sedan surt utbrast "Men, fy vilket litet trångt plan! Hur har dom mage att låta folk flyga såhär?" så insåg jag att det skulle bli en fruktansvärt lång flygtur.

Flygturen tog ganska precis en och en halv timme, och jag spenderade resan med att läsa min bok ("Luftslottet som sprängdes" av Stieg Larsson, sista delen i millenium-trilogin. Ni som inte läst böckerna, rusa bums iväg till PocketShop och köp dem!)och äta godis. Mormor Ulla sade faktiskt inte så mycket; förutom att klaga över den dåliga servicen några gånger (som faktiskt var helt ok, med tanke på hur lite vi betalat för flygbiljetterna)så höll hon sig ovanligt väl i skinnet.

När planet väl landat så blev det ganska bökigt ett tag, eftersom alla skulle tränga sig av så fort som möjligt (Jag förstår inte riktigt poängen med det, faktiskt. Av kommer man ju alltid, så varför ska alla ut i gången på samma gång?)med sina sjuttio fullpackade väskor. Vi försökte vänta lite så att vi skulle få lite mer svängrum, men planen gick i baklås när tröttnade på att ta det lugnt och trängde sig ut i kön. Snacka om att folk blev sura!

Cirkusen drog igång på allvar när vi gått igenom första "slussen" och var påväg till säkerhetskontrollen. Helt plötsligt så stannar Ulla, och efter en snabb blick på väskan hon har med sig så utbrister hon "men kära nån, jag har ju glömt min handväska!"

Innan jag hinner reagera så har hon börjat springa tillbaka så fort hennes opererade knän tillät henne (vilket som tur var inte var speciellt snabbt), helt inställd på att gå ut på flygfältet igen. Jag skrek efter henne flera gånger innan hon insåg att tillbakavägen var avstängd, och jag fick nästan släpa med mig henne med våld åt andra hållet. Visst, att hon glömt sin handväska var ett rejält bakslag (man var tvungen att dra hennes bankkort i alla biljettautomater etc. för att få ut tågbiljetter, reservationer osv. vi hade förbeställt), men jag tänkte att allt säkert ordnar sig på något vis.

En halvtimme senare dock, så var vi ute i "shoppingdelen" av flygplatsen, och jag kände att lite av mitt inre lugn började ge vika. Jag grabbade tag i vartenda flygplatsarbetare jag kunde hitta och frågade ut dem på hackig engelska hur vi kunde få tag i Ullas väska igen, men de skakade bara på huvudena och förklarade att det inte gick att få tillbaka den förrän tidigast på kvällen - OM den som hittade/plockade upp den ur planet bestämde sig för att lämna in den. Suck.
Otjafsigt sinnad som jag är (i alla fall när det kommer till flygplatsrutiner!) så drog jag med Ulla åt sidan och satte mig ner mot en vägg och funderade på hur vi bäst skulle lösa situationen - men det gick jävligt dåligt eftersom Ulla var uppe i högvarv och skällde, gormade och gnällde över den "otroligt dåliga servicen", "men säg att vi vill gå tillbaka och titta i planet!", "Har du frågat dem vart väskan tog vägen? Vi har ju alla pengar i den!" och "Men sitt inte bara där unge, vi måste ju hämta väskan!"

Eftersom hon sket fullständigt i alla mina försök till att lugna och förklara situationen, så stängde jag ute henne så gott det gick, och efter några minuter så ringde jag hem till familjen. När jag till sist fick tag i mamma så förklarade jag situationen, och döm min förvåning när hon utan minsta övertalning genast tog tag i allt och sade att hon skulle åka ner till banken och sätta in pengar på mitt konto.

Jag fick med Ulla till Burger King medan vi väntade, och jag hoppades att hon skulle sluta bråka med mig. Jag vet inte varför, men bortsett från den första "panik"-känslan jag fick precis när Ulla sa att hon glömt sin väska, så hade jag känt mig kolugn genom hela hysterin. Så jag åt min mat i lugn och ro och bläddrade lite i en bok jag hade med mig, men det som till sist fick mig att tappa humöret var att Ulla aldrig gav upp. När hon till sist klämde till med, "Men fy vad äcklig den här maten är", så blev jag så jäkla arg och skällde ut henne hur mycket som helst. Provsmak på mitt utbrott;

"... Du har fan bara klagat och jävlats med mig ända sen vi gick på det fucking planet! Nu får du fan lägga av! Det är skittrist att du glömt din väska, men det är vsrken mitt eller flygbolagets fel, och jag är trött på att du sitter och tjatar om det hela tiden och hur värdelösa och ohjälpsamma alla är! Och det är inget jävla fel på maten, så lägg av!"

Därefter så knep hon mun i någon halvtimme, och efter att ha tagit ut pengar (Tack, mamma!) och bestämt förklarat att jag fortfarande skulle in till London, vare sig hon hade lust eller inte, så kom vi så småningom på Stansted Express som skulle ta oss in till London Liverpool street. Ännu ett tack till den snälla mannen i biljettkassan, som skrev ut våra biljetter till Newmarket (dit vi skulle nästa dag), trots att vi inte kunde visa upp bankkortet vi köpt dem med!

Det är ju dock allmänt känt att om något går riktigt fel, så måste det hända något mer. Precis när Stansted Express hade gjort sitt första stopp vid Tottenham Hale, så ringer mamma, och säger....

"Hej! Du, det har hänt något..."

"Vadå?" *misstänksam*

"Jo, morfar skulle ju spärra Ullas bankkort och körkort, men... han råkade spärra hennes pass också."

*Paus*

"VA?!!!"

"Ja, så ni måste ta er in till svenska ambassaden i London och prata med dem. Vi har försökt ringa och ta bort spärren och förklara att det bara blivit ett misstag, men man kan tydligen inte ospärra ett pass. Pappa är på det, men ni måste till svenska ambassaden."

Så när vi anlände till London Liverpool street fick jag gå direkt till turistinformationen, och som tur var så var han bakom disken jättesnäll och ringde först nummerupplysningen, sen ambassaden, sen skrev han ner deras adress och lät till sist mig prata med dem (tack gode gud att de pratade svenska!). Jag fick veta att Ulla inte kunde åka någonstans med ett spärrat pass, och att om vi ville kunna resa ut ur Storbritannien så var vi tvungna att komma till svenska ambassaden och lösa ut ett tillfälligt pass, vilket skulle kosta £92 (drygt 1200 kr)... Eftersom jag inte ville skippa mötet på British Racing school nästkommande dag (Det var ju trots allt därför vi hade kommit dit in the first place) så fick vi inte tid förrän på torsdag morgon klockan 9. Det innebar att vi skulle missa våra flygbiljetter och dessutom behöva spendera ännu en natt på hotell. Suck.

Hur fan skulle det här gå?

xoxo,
KJ aka Avie

H.A.T.E

I HATE my new step sister. Fucking annoying, clingy 7-year old. I wish she'd stayed with her mom, FAR AWAY from me.

"Whoever said money can't buy happiness, never bought a dog".

So when I woke up today, I realized it was eleven am, and I was supposed have been at work two hours ago. Boy, did I freak! Not to mention those two extra hours of sleep = 20 bucks less to buy nice smelling body shop products for.

I ended up spending the day in the basement with my beloved guitar as my only company. For once, we actually managed to overcome our communication difficulties and made something that could have been music - or white noise, depending on how deaf you are.

By not the way, did anyone but me forget to do the English homework? If I haven't got the days mixed up, it's due tomorrow... And all-nighters are so not for me.

Anyway, I'm off to dream about the EMA.

<3 Avie

I kissed a girl

WOW

I'd so marry this girl if I could.