I alla fall, jag följde efter "head trainer" genom en liten korridor som gick "bakom" receptionen (haha, man fick typ tillträde till de hemliga delarna av byggnaden!), och så försvann han in genom en svintung, blå dörr som visade sig leda till ett litet kontor. När jag slunkit in efter honom så blev jag stående några sekunder och bara tittade. Visserligen hade min föreställning om en enorm sal med pelare och två meter höga trädiskar (tänk er "gringotts" i Harry Potter) försvunnit med en gång jag klev in på BRS, men kontoret jag nu stod i var så... normalt. Vita väggar, ett stort fönster, några helt normala bokhyllor och ett litet runt bord i glas med tre stolar runt om. På ena sidan om bordet var två av stolarna uppställda bredvid varrandra, och på en av dom satt directorn in all his Glory och bläddrade bland några papper. När vi kom in så tittade han upp och log sådär morfars-aktigt. Sen sade trainern bakom mig "If you would step onto the scale, please...".
Förskräckt kollade jag ner, och då insåg jag att de tänkte väga mig. Missförstå mig inte, jag är ingen valross, men när jag skickade in mina papper till BRS i höstas så vägde jag 52.5/53 kg (54 om jag ätit mycket...), och jag visste att jag vägde mer nu, eftersom jag inte rider så mycket längre. Så det var med viss bävan jag klev upp på vågen, och jag tror fan mitt hjärta hoppade över ett slag när den idiotiska lilla nålen kröp upp, upp, upp och slutligen stannade på... 55.5 kg.
"Shit," andades jag i ren förskräckelse, och jag skymtade trainerns roade ansiktsuttryck medan han skrev ner min vikt. Sen pekade han att jag kunde sätta mig på stolen mitt emot deras, innan han satte sig bredvid directorn.
Så började intervjun. Directorn började att prata, och han förklarade att han själv "skulle fråga lite om mina akademiska meriter, mitt familjeliv osv, och sen skulle trainern ställa lite frågor om mitt "hästintresse". Jag nickade, kom sen på mig själv och lyckades pressa ut ett "okej". Fy, vad läskigt det var först! Directorn började fråga om vad jag läste för ämnen, om jag tyckte om skolan, och vilken akademisk "bedrift" jag var mest stolt över. Här tänkte jag till lite, men sen svarade jag (ungefär) "My english, I suppose. My english teacher who's from Scotland is really amazing, and he's given me the chance to study up to the highest level of english there is in Sweden. I've also passed the Cambridge certificate advanced english, CAE, and my teacher's helping me and the rest of the class prepare for taking the CPE in june."
När jag snackat färdigt så såg jag att båda rynkat pannnan, och plötsligt så sade directorn "CAE? What's that?"
Jag tror vi bara stirrade på varrandra i några sekunder - jag var jätteöverasskad att de inte kände till varken CAE eller CPE. Till sist så fick jag fram någon sorts förklaring, och directorn mumlade lite nyfiket, innan han gick vidare till andra frågor. Jag kommer ihåg att han avslutade sin "del" med att fråga ifall min familj supportade att jag ville börja på BRS.
"Yeah, my whole family actually supports me," svarade jag. "Especially my mam and grandma, but I guess that's because they are crazy about horses themselves."
"Well, that's good." Han antecknade mer. "But Sweden's really far away. How do you think you'll cope with being so many miles away from your family?".
Jag fick pausa och fundera lite igen. "I guess... it'll be hard in the beginning, and I'll miss them alot. But at the same time, I need to find my own way, and... I don't know, start a life of my own away from them. And this is something I really want to do."
"I like your attitude," sade directorn, och jag pustade ut igen. Sen var det trainerns tur, och han började fråga massor om våra hästar och grejer. Något av det roligaste var nästan när jag förklarade att vi varken hade varmvatten eller ordentlig sadelkammare, då såg han tvivlande ut, och fnös till av förvåning när jag lade till att "det är tuffast på vintern, för då fryser vattenledningarna och vi får blåsa på dom med hårtork".
Han frågade också om jag red mest dressyr eller hoppning, och sen frågade han vad det högsta jag hoppat var. Här blev det paus igen för lite tänk, innan jag sade "1.20 I think... but I lost hold of the reins and stirrups a couple of meters before the jump and had to grab hold of the mane".
"But you stayed on?"
"Yeah?"
"Well, that's the only thing that matters."
Jag kunde verkligen inte låta bli att skratta, de hade verkligen underbar attitud! Precis som min morsa sade när jag trillat av på ett stockhinder och legat avsvimmad i typ en minut; "Äsch, det var bara en liten skråma! Upp och hoppa igen!"
Ja, vi hästmänniskor...
Efter cirka tjugo minuter av massor av prat, så tog i alla fall intervjun slut med orden "Well, CJ, thank you so much for coming all the way to England for this interview, and thank your wonderful grandma for coming with you. Have a safe flight back home, and we'll be in touch with you within a week."
"Thank you sir," svarade jag värsta artigt och skakade hand med dom, "thank you so much for your time". Sen slank jag ut genom dörren i mina fem år gamla converse och traskade genom hallen ut i receptionen, och smög upp bakom mormor å skrämde henne. "Hur gick det? Va sade dom?" började hon babbla, men jag hyschade typ ashögt och gjorde en sån där cool nick ut mot gården (översatt: vi pratar utanför medan vi väntar på taxin). Receptionisten var jättesöt, precis innan vi gick så sade hon också "Bye, have a safe flight back home!". Väl ute såg jag att klockan bara var tio i två, så vi hade värsta gott om tid att prata och smälta allt.
Sen började nästa stora grej då: Att ta sig hem, trots Ullas spärrade pass (för det kommer ni väl ihåg?). Nu när intervjun var över och prestationsångesten försvunnit, så fick jag plats i huvudet för att oroa mig för hemfärden istället. Det var ju så att spärren på Ullas pass inte kunde hävas, och även om vi tog oss till ambasaden den tid vi fått, så skulle vi oavsett bli tvugna att stanna en natt till i England, OCH betala nära 1000 kr för ett tillfälligt pass, och även om jag gillade England så hade jag inte minsta lust å stanna kvar, speciellt eftersom det inte var mitt pass det var fel på. Så när jag ringde till daddan så sade han att vi skulle åka till flygplatsen och försöka åka hem ändå. "När man flyger ut från England så lyser de inte igenom passet, så de kommer inte upptäcka det är spärrat, ser du. Jag vet, jag är helt säker - enda gången de möjligtvis lyser igenom det är på flygplatsen i sverige, för då kommer ni ju in i landet, men då väntar jag där på er och kan hjälpa till att förklara. Det är ju mycket lättare också när Ulla kan prata för sig själv".
Så ja, vi tog min pappas råd och försökte åka hem, men fy fan vad rädd jag var! Jag såg bara framför mig hur vakten skulle ta tag i Ulla och släpa med oss in i ett sånt där förhörsrum man sett på flygplatsserierna, och typ slänga oss i fängelse eller nåt.
Första "stoppet" var när man skulle lägga sitt handbagage i röntgen-bandet (eller vad det nu heter. Ulla lade ifrån sig, de kollade hennes pass, nickade (puh!) och hon gick igenom metaldetektorn... och Jävlar vad den skrek!
Eftersom Ulla inte förstod vad vakterna sade så fick de kommunicera med gester, och det tog flera minuter innan de fattade att vi reste tillsammans och att anledningen till att jag skrek åt dem var för att jag försökte förklara varför hon pep. Till sist släppte de igenom mig (efter att ha skannat käften på mig och jag fått visa upp min tungpiercing), och med viss svårighet lyckades jag få dom att förstå att hon hade skruvar i knäna och armarna. DÅ fattade de och släppte igenom oss utan mer problem.
Sen var det MER väntetid, fast den här gången fanns det massa tax-free butiker att gå i, så vi hade faktiskt ganska kul. Vi lagrade upp med choklad och dricka inför resan, och självklart så köpte jag en bok till! "Paths of Glory" heter den, skriven av Jeffrey Archer, värsta bra! Eller, jag har inte läst ut den än, men den är sådär "tung" så man måste vara jättefokuserad.... jaja.
Till sist var det in i sista vänthallen och stå i kö för att gå ombord på planet. Jag mitt dumma nöt hade sprungit runt i mina 11-centimeters-klackar hela eftermiddagen, och nu när vi skulle stå och vänta så fick jag såååå ont i tassarna! Det var absolut värst när de kollade Ullas pass, smärta + nervositet = B.A.D. Men gud, de släppte igenom henne! Så äntligen kunde vi gå (eller, jag haltade) bort till planet, gå ombord och sätta oss. Jag väntade hela tiden på att passpolisen skulle storma ombord och släpa av oss, så det var inte förrän vi var i luften som jag kunde pusta ut. Allt som hänt bara rann av mig, och plötsligt var jag så himla trött att jag nästan svimmade av. Till och med sorgen över att se lilla England försvinna i flygplansfönstret dränktes av tröttheten!
Två och en halv timme senare så stapplade vi ombord på flygplatsen i Sverige, helt utschasade. Jag kunde inte fatta vilken tur vi hade när de inte genomlyste passet där heller, men vilken lycka att bara kunna gå rätt ut, och där stod Daddan å lillsyrran å väntade bland allt folk! Det blev en jätteskön tur hem i daddans Mercedes, och efter att jag varit så duktig och tvättat av sminket + packat upp mina påsar så drös jag i säng och sov som jag vore död tills dagen därpå. Sen gick jag runt som en zombie i två dagar, tror det krävdes tio koppar te och tre långa hundpromenader (I vanliga jympadojjor!) innan jag var back to normal igen.
Och det var slutet på vårt London-äventyr! Men en sak är säker: Nästa gång så åker jag med Sarah och Hanna!
