Just yesterday, I was pouring my heart out to Sarah and whined about how fucking miserable I felt, and how it wouldn't be fair for anything more to go wrong in my life. I felt down about pretty much everything: not having any money, not being able to get a job, not exercising enough, not being as committed to learning guitar as I should be, etc etc.
Yet today, I find myself feeling strangely... content: Like I'm doing as well as could be expected, considering the circumstances.
The reasons as to why I don't feel like slitting my wrists right now is likely these:
1) My new teachers at Komvux (Swedish Adult Education...) were positive when I asked about the possibilites of doing my studies at home, instead of going to class. I was convinced they would be real mean bastards and tell me to either come to class or go fuck myself, but they didn't, for which I'm eternally grateful. Perhaps this whole "improving my High school grades" will actually work out this time.
2) After having hounded my uni teachers through the entire summer, they finally told me I had earned a pass in their classes, and it boosted my spirits enormously. Though I still won't get any money from CSN, at least I only need 3 more credits until I'm entitled to financial aid again. I realize a meteor will probably fall on my head tomorrow as punishment for me being positive, but if that happens, I'll have a good excuse as to why I haven't done my homework :D
3) I have been looking for an opportunity to complete some of the required work experience for admittance to Vet school (Yes, I know it's about four years left, so shut up!), and I finally got the boss of our local veterinary clinic on the phone. It's not a sure deal yet, but with some good riddance, I'll be embarking on my work experience a couple of weeks from now.
If I could become a guitar god, get accepted to CCNY, and win the lottery by Christmas, Life would be perfect.
xXx,
Avaiva
måndag 23 augusti 2010
onsdag 7 juli 2010
And there was light
I think... I'm going to start using this dusty 'ol blog again. For a while, anyway.
In three hours I'm supposed to be at Gothenburg Central to step onto a bus which will take me to Stockholm during the night. Why, you might ask, and the simple answer is that the effin' American Embassy is in Stockholm, and to get my US visa I have to attend a ten minute long interview. Why couldn't they have had an office in Gothenburg, anyway? Thanks to the Embassy being in the other end of the country, I had to pay 1000 sek for bus tickets, and have a total of about fifteen hours in a bus to look forward to.
Things could be worse, I guess. But I'm not much for looking at the bright side.
Oh well... Wish me luck, mates.
In three hours I'm supposed to be at Gothenburg Central to step onto a bus which will take me to Stockholm during the night. Why, you might ask, and the simple answer is that the effin' American Embassy is in Stockholm, and to get my US visa I have to attend a ten minute long interview. Why couldn't they have had an office in Gothenburg, anyway? Thanks to the Embassy being in the other end of the country, I had to pay 1000 sek for bus tickets, and have a total of about fifteen hours in a bus to look forward to.
Things could be worse, I guess. But I'm not much for looking at the bright side.
Oh well... Wish me luck, mates.
fredag 15 maj 2009
Crush, crush, crush
2 weeks left 'til graduation!
And just... one week left til Sarah gets back! I've been bouncing around like a monkey on crack since I got the good news. Gods, do I miss her!
I don't have much time, b/c I have an essay craving my undivided attention and a car to crash, but I just have to tell you about my rather unfortunate run-in with my biggest crush E.V.E.R at pressbyrån yesterday:
Friend and I enter store and walk over to the magazine stands*
Friend: Why don't you buy this one?
Me: Nah, my mom already bought that one
Friend: Uhm... maybe that one, then? *points*
Me: Oh my god, we have to get out of here
Friend: why?
Me: Because the guy I'm in love with is staring at me
Friend: Where?! WHere?!
Me: THERE! On the cover of Rocksound!
Friend: You stupid cow. A magazine cover cant frickin' stare at you!
Me: You don't know what you're talking about! He IS staring at me! I can't breathe! Leave me alone!
*runs out of the store*
I HATE my crush. I hope he gets run over by a truck... or shows up outside my door in the middle of the night with a ring in his pocket. I think I'd prefer the last one.
And just... one week left til Sarah gets back! I've been bouncing around like a monkey on crack since I got the good news. Gods, do I miss her!
I don't have much time, b/c I have an essay craving my undivided attention and a car to crash, but I just have to tell you about my rather unfortunate run-in with my biggest crush E.V.E.R at pressbyrån yesterday:
Friend and I enter store and walk over to the magazine stands*
Friend: Why don't you buy this one?
Me: Nah, my mom already bought that one
Friend: Uhm... maybe that one, then? *points*
Me: Oh my god, we have to get out of here
Friend: why?
Me: Because the guy I'm in love with is staring at me
Friend: Where?! WHere?!
Me: THERE! On the cover of Rocksound!
Friend: You stupid cow. A magazine cover cant frickin' stare at you!
Me: You don't know what you're talking about! He IS staring at me! I can't breathe! Leave me alone!
*runs out of the store*
I HATE my crush. I hope he gets run over by a truck... or shows up outside my door in the middle of the night with a ring in his pocket. I think I'd prefer the last one.
söndag 3 maj 2009
SHOES!
Dear god, I could kill for these shoes!
I spotted them yesterday at a store which name I can't remember, and after lots of thinking (12 hours...), I'm off to buy them. Hopefully they'll still be there, but considering my luck my size probably just sold out :(
Until my grandma gets here (YES, we DO go shopping together!) I figure I'm gonna spend some time on the TMS project. I've already come up with one negative benifit of social networking: you get back pains. Indirectly,of course, but my back still hurts like Hell. Yisch.
//CJ
I spotted them yesterday at a store which name I can't remember, and after lots of thinking (12 hours...), I'm off to buy them. Hopefully they'll still be there, but considering my luck my size probably just sold out :(
Until my grandma gets here (YES, we DO go shopping together!) I figure I'm gonna spend some time on the TMS project. I've already come up with one negative benifit of social networking: you get back pains. Indirectly,of course, but my back still hurts like Hell. Yisch.
//CJ
onsdag 29 april 2009
Give me a Beethoven
Mornin' people!
I meant to sleep in today since I don't have any lessons, but much to my dismay our dog (actually, it's a poodle, so I don't think Oliwer quite qualifies as a dog...) pounced on me at 7:30am and did everything in his power to keep me from going back to sleep. So I spent the morning watching Animal cops Houston on Animal Planet and figuring out how much more money I'll have to save before I can afford a dog. I was thinking 'bout buying a Doberman or a German Shepherd - depending on which one the rest of the family would prefer. I know my Grandpa loves german shepherds, so I'll guess we just have to wait and see.
I do love APBTs too, though, and if it wasn't for the fact that APBT-breeders are as rare in Sweden as polar bears, I'd defenitevily want one of those.
My dream of owning a large hairy dog that drools aside, my life's starting to get rather hectic. I've got... five tests to make up, I think, 2 essays which should've been handed in weeks ago, work four days a week, and to top it all off, I have started to prepare me and Bella for the upcoming competitions this summer. The dressage is going pretty good, but my fear of jumping is messing up the crosscountry and showjumping-part. This is actually the first time ever we're to compete in eventing, so I'm really, really excited - and half scared to death.
For those of you who actually waste time reading this blog, I'm going to do some posts on our final TMS (Technology, man, society) project. In a couple of weeks, Beatrice, Josephine, Gabriella and I are gonna do a presentation on the costs and benefits of social networking sites, and one part of the project is to actually participate in social networking. I think I can honestly say TMS is one of the few courses I actually enjoy.
Anyways, I'm off to work now. Until my next post, I think all of you should try and figure out what the word "Culchie" means! Dunno why, but it's become one of my favorite words :D
Over and out,
CJ
I meant to sleep in today since I don't have any lessons, but much to my dismay our dog (actually, it's a poodle, so I don't think Oliwer quite qualifies as a dog...) pounced on me at 7:30am and did everything in his power to keep me from going back to sleep. So I spent the morning watching Animal cops Houston on Animal Planet and figuring out how much more money I'll have to save before I can afford a dog. I was thinking 'bout buying a Doberman or a German Shepherd - depending on which one the rest of the family would prefer. I know my Grandpa loves german shepherds, so I'll guess we just have to wait and see.
I do love APBTs too, though, and if it wasn't for the fact that APBT-breeders are as rare in Sweden as polar bears, I'd defenitevily want one of those.
My dream of owning a large hairy dog that drools aside, my life's starting to get rather hectic. I've got... five tests to make up, I think, 2 essays which should've been handed in weeks ago, work four days a week, and to top it all off, I have started to prepare me and Bella for the upcoming competitions this summer. The dressage is going pretty good, but my fear of jumping is messing up the crosscountry and showjumping-part. This is actually the first time ever we're to compete in eventing, so I'm really, really excited - and half scared to death.
For those of you who actually waste time reading this blog, I'm going to do some posts on our final TMS (Technology, man, society) project. In a couple of weeks, Beatrice, Josephine, Gabriella and I are gonna do a presentation on the costs and benefits of social networking sites, and one part of the project is to actually participate in social networking. I think I can honestly say TMS is one of the few courses I actually enjoy.
Anyways, I'm off to work now. Until my next post, I think all of you should try and figure out what the word "Culchie" means! Dunno why, but it's become one of my favorite words :D
Over and out,
CJ
fredag 24 april 2009
Quiz number.... 1
Found this quiz over at catiebell.blogspot.com. I should go to bed, 'cause we have the morning shift in the stable tomorrow, but this was just beggin me to fill it out.
1. Hur gammal är du om fem år? 18 + 5 är... uhm... 23? Bara 7 år kvar tills döden...
2. Vem var den sista du träffade? Stefano å Viktoria å Oliwer
3. Hur lång är du? Jag är en normallång jävel på 164 cm :D
4. Vilken var den senaste film du sett? Grandma's boy. "Dude, you can get past a dog. But nobody fucks with a lion!" xD
5. Vem ringde du senast? Mormor min
6. Ditt senaste sms och till vem? Lill-sarah!
7. Vad är helgens planer? Jag ska rida Chirren imorrn! Och sen... får vi se, haha
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Skriva brev med gåspenna is the shit!
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Skilda, omgifta och familjeutökade
10. När såg du senast din mamma? Innan hon låste in sig i badrummet, så... en halvtimme sedan.
11. Vilken ögonfärg har du? Rödbruna
12. När vaknade du idag? Sex, slog på snooze och vaknade igen halv tio... då engelskan slutade!
13. Har du någon gång hittat en katt? Japp! Tre stycken :D Fast jag fick inte behålla dom...
14. Vilken är din favoritplats? Tough one! Sticky fingers & stallet
15. Vilken plats föredrar du minst? Ställen som luktar... och där det inte finns mat
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? I en gränd med en nåljävel i armen
17. Vad skrämde dig som barn? Me was mörkrädd, getingrädd, vattenrädd...
18. Vem fick dig att skratta senast? En grabb i min redovisningsgrupp som gjort hembränd cider som projektarbete
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? SKojar du? Me is vinylskivdrottningen nummer ett!
20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar, lätt.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Den du
22. Hur många kuddar har du i sängen? Typ... fem, kanske?
23. Hur många landskap har du bott i? One and only
24. Har du någon gång spytt på någon? Jao
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? barfota i skogen på sommaren
26. Är du social? Ge mig en öl så är jag associal!
27. Vilken är din favoritglass? Jordgubb, lion, ägglikör... och mjukglass!
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Köpa en stooor hästgård åt mami, och ha massa ponnisar att titta på
29. Tycker du om kinamat? Vet inte, har aldrig provat
30. Tycker du om kaffe? Kaffe be AWESOME!
31. Vad dricker du till frukost? Nyttigt... jag är hälsofreak xD
32. Sover du på någon särskild sida? sprawled out in all directions
33. Kan du spela poker? Näh, men go fish
34. Tycker du om att mysa? näh, fan, jag vill ha soffan för mig själv. Fast Johan å Daisy var ganska mysigt
35. Är du en beroendemänniska? Japp
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nää
37. Vill du ha barn? Japp! Jared ska han heta och ha jätteblå ögon och en sån där skidbackekaninnäsa
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska, farsi, och lite finska å franska
39. Har du någonsin åkt ambulans? Jag vet inte... nej, tror ej det
40. Föredrar du havet eller en pool? Jag är fan rädd för vatten.
41. Vad spenderar du helst pengar på? Hästsaker, skivor, och böcker
42. Äger du dyra smycken? Tja, mitt födelsehjärta-halsband är nog värt en del. Min förlovningsring hade nog kostat lite också
43. Har du någon gång testat narkotika? Njae... det beror på
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Vin!
45. Vem är den roligaste människan du känner? Pat, Natha... hmm, vem mer?
46. Välj ett ärr på din kropp? Ett rivmärke på min arm där min råtta rev mig
47. Vad har du för ringsignal? HIM - Killing loneliness. ÄLSKAR DIG, VILLE!
48. Har du kvar något klädesplagg från när du var liten? haha, ja, och jag kan fortfarande ha det!
49. Flirtar du mycket? Boyaah. När jag druckit...
50. Vart togs din profilbild? I skogen bakom hannas hus
51. Kan du byta olja på bilen? Jag kan försöka, så får vi se om det blir rätt
52. Har du fått fortkörningsböter? Kan man få det med Farfarsbilarna?
53. Vilken var den senaste bok du läste? Fleshmarket Close av Ian Rankin. När jag tänker efter läser jag nog den fortfarande
54. Läser du dagstidningen? Japp, Stefan sitter med ena delen av GP, jag med den andra.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Näh, men Härliga hund & ridsport dimper ner i brevlådan med jämna mellanrum
56. Dansar du i bilen? Nope, men sjunger
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Bandit rock, såklart!
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Mitt banknummer, och ngt om white noise vodka i garderoben
59. När var du i kyrkan senast? skolans julavslutning, men det är ett kapell så det är inte riktigt samma sak
60. Vilka utmanar du? Anyone daring to fuck with me ;)
1. Hur gammal är du om fem år? 18 + 5 är... uhm... 23? Bara 7 år kvar tills döden...
2. Vem var den sista du träffade? Stefano å Viktoria å Oliwer
3. Hur lång är du? Jag är en normallång jävel på 164 cm :D
4. Vilken var den senaste film du sett? Grandma's boy. "Dude, you can get past a dog. But nobody fucks with a lion!" xD
5. Vem ringde du senast? Mormor min
6. Ditt senaste sms och till vem? Lill-sarah!
7. Vad är helgens planer? Jag ska rida Chirren imorrn! Och sen... får vi se, haha
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Skriva brev med gåspenna is the shit!
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Skilda, omgifta och familjeutökade
10. När såg du senast din mamma? Innan hon låste in sig i badrummet, så... en halvtimme sedan.
11. Vilken ögonfärg har du? Rödbruna
12. När vaknade du idag? Sex, slog på snooze och vaknade igen halv tio... då engelskan slutade!
13. Har du någon gång hittat en katt? Japp! Tre stycken :D Fast jag fick inte behålla dom...
14. Vilken är din favoritplats? Tough one! Sticky fingers & stallet
15. Vilken plats föredrar du minst? Ställen som luktar... och där det inte finns mat
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? I en gränd med en nåljävel i armen
17. Vad skrämde dig som barn? Me was mörkrädd, getingrädd, vattenrädd...
18. Vem fick dig att skratta senast? En grabb i min redovisningsgrupp som gjort hembränd cider som projektarbete
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? SKojar du? Me is vinylskivdrottningen nummer ett!
20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar, lätt.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Den du
22. Hur många kuddar har du i sängen? Typ... fem, kanske?
23. Hur många landskap har du bott i? One and only
24. Har du någon gång spytt på någon? Jao
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? barfota i skogen på sommaren
26. Är du social? Ge mig en öl så är jag associal!
27. Vilken är din favoritglass? Jordgubb, lion, ägglikör... och mjukglass!
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Köpa en stooor hästgård åt mami, och ha massa ponnisar att titta på
29. Tycker du om kinamat? Vet inte, har aldrig provat
30. Tycker du om kaffe? Kaffe be AWESOME!
31. Vad dricker du till frukost? Nyttigt... jag är hälsofreak xD
32. Sover du på någon särskild sida? sprawled out in all directions
33. Kan du spela poker? Näh, men go fish
34. Tycker du om att mysa? näh, fan, jag vill ha soffan för mig själv. Fast Johan å Daisy var ganska mysigt
35. Är du en beroendemänniska? Japp
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nää
37. Vill du ha barn? Japp! Jared ska han heta och ha jätteblå ögon och en sån där skidbackekaninnäsa
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska, farsi, och lite finska å franska
39. Har du någonsin åkt ambulans? Jag vet inte... nej, tror ej det
40. Föredrar du havet eller en pool? Jag är fan rädd för vatten.
41. Vad spenderar du helst pengar på? Hästsaker, skivor, och böcker
42. Äger du dyra smycken? Tja, mitt födelsehjärta-halsband är nog värt en del. Min förlovningsring hade nog kostat lite också
43. Har du någon gång testat narkotika? Njae... det beror på
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Vin!
45. Vem är den roligaste människan du känner? Pat, Natha... hmm, vem mer?
46. Välj ett ärr på din kropp? Ett rivmärke på min arm där min råtta rev mig
47. Vad har du för ringsignal? HIM - Killing loneliness. ÄLSKAR DIG, VILLE!
48. Har du kvar något klädesplagg från när du var liten? haha, ja, och jag kan fortfarande ha det!
49. Flirtar du mycket? Boyaah. När jag druckit...
50. Vart togs din profilbild? I skogen bakom hannas hus
51. Kan du byta olja på bilen? Jag kan försöka, så får vi se om det blir rätt
52. Har du fått fortkörningsböter? Kan man få det med Farfarsbilarna?
53. Vilken var den senaste bok du läste? Fleshmarket Close av Ian Rankin. När jag tänker efter läser jag nog den fortfarande
54. Läser du dagstidningen? Japp, Stefan sitter med ena delen av GP, jag med den andra.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Näh, men Härliga hund & ridsport dimper ner i brevlådan med jämna mellanrum
56. Dansar du i bilen? Nope, men sjunger
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Bandit rock, såklart!
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Mitt banknummer, och ngt om white noise vodka i garderoben
59. När var du i kyrkan senast? skolans julavslutning, men det är ett kapell så det är inte riktigt samma sak
60. Vilka utmanar du? Anyone daring to fuck with me ;)
London, väskor & snurr, del 3
I alla fall, jag följde efter "head trainer" genom en liten korridor som gick "bakom" receptionen (haha, man fick typ tillträde till de hemliga delarna av byggnaden!), och så försvann han in genom en svintung, blå dörr som visade sig leda till ett litet kontor. När jag slunkit in efter honom så blev jag stående några sekunder och bara tittade. Visserligen hade min föreställning om en enorm sal med pelare och två meter höga trädiskar (tänk er "gringotts" i Harry Potter) försvunnit med en gång jag klev in på BRS, men kontoret jag nu stod i var så... normalt. Vita väggar, ett stort fönster, några helt normala bokhyllor och ett litet runt bord i glas med tre stolar runt om. På ena sidan om bordet var två av stolarna uppställda bredvid varrandra, och på en av dom satt directorn in all his Glory och bläddrade bland några papper. När vi kom in så tittade han upp och log sådär morfars-aktigt. Sen sade trainern bakom mig "If you would step onto the scale, please...".
Förskräckt kollade jag ner, och då insåg jag att de tänkte väga mig. Missförstå mig inte, jag är ingen valross, men när jag skickade in mina papper till BRS i höstas så vägde jag 52.5/53 kg (54 om jag ätit mycket...), och jag visste att jag vägde mer nu, eftersom jag inte rider så mycket längre. Så det var med viss bävan jag klev upp på vågen, och jag tror fan mitt hjärta hoppade över ett slag när den idiotiska lilla nålen kröp upp, upp, upp och slutligen stannade på... 55.5 kg.
"Shit," andades jag i ren förskräckelse, och jag skymtade trainerns roade ansiktsuttryck medan han skrev ner min vikt. Sen pekade han att jag kunde sätta mig på stolen mitt emot deras, innan han satte sig bredvid directorn.
Så började intervjun. Directorn började att prata, och han förklarade att han själv "skulle fråga lite om mina akademiska meriter, mitt familjeliv osv, och sen skulle trainern ställa lite frågor om mitt "hästintresse". Jag nickade, kom sen på mig själv och lyckades pressa ut ett "okej". Fy, vad läskigt det var först! Directorn började fråga om vad jag läste för ämnen, om jag tyckte om skolan, och vilken akademisk "bedrift" jag var mest stolt över. Här tänkte jag till lite, men sen svarade jag (ungefär) "My english, I suppose. My english teacher who's from Scotland is really amazing, and he's given me the chance to study up to the highest level of english there is in Sweden. I've also passed the Cambridge certificate advanced english, CAE, and my teacher's helping me and the rest of the class prepare for taking the CPE in june."
När jag snackat färdigt så såg jag att båda rynkat pannnan, och plötsligt så sade directorn "CAE? What's that?"
Jag tror vi bara stirrade på varrandra i några sekunder - jag var jätteöverasskad att de inte kände till varken CAE eller CPE. Till sist så fick jag fram någon sorts förklaring, och directorn mumlade lite nyfiket, innan han gick vidare till andra frågor. Jag kommer ihåg att han avslutade sin "del" med att fråga ifall min familj supportade att jag ville börja på BRS.
"Yeah, my whole family actually supports me," svarade jag. "Especially my mam and grandma, but I guess that's because they are crazy about horses themselves."
"Well, that's good." Han antecknade mer. "But Sweden's really far away. How do you think you'll cope with being so many miles away from your family?".
Jag fick pausa och fundera lite igen. "I guess... it'll be hard in the beginning, and I'll miss them alot. But at the same time, I need to find my own way, and... I don't know, start a life of my own away from them. And this is something I really want to do."
"I like your attitude," sade directorn, och jag pustade ut igen. Sen var det trainerns tur, och han började fråga massor om våra hästar och grejer. Något av det roligaste var nästan när jag förklarade att vi varken hade varmvatten eller ordentlig sadelkammare, då såg han tvivlande ut, och fnös till av förvåning när jag lade till att "det är tuffast på vintern, för då fryser vattenledningarna och vi får blåsa på dom med hårtork".
Han frågade också om jag red mest dressyr eller hoppning, och sen frågade han vad det högsta jag hoppat var. Här blev det paus igen för lite tänk, innan jag sade "1.20 I think... but I lost hold of the reins and stirrups a couple of meters before the jump and had to grab hold of the mane".
"But you stayed on?"
"Yeah?"
"Well, that's the only thing that matters."
Jag kunde verkligen inte låta bli att skratta, de hade verkligen underbar attitud! Precis som min morsa sade när jag trillat av på ett stockhinder och legat avsvimmad i typ en minut; "Äsch, det var bara en liten skråma! Upp och hoppa igen!"
Ja, vi hästmänniskor...
Efter cirka tjugo minuter av massor av prat, så tog i alla fall intervjun slut med orden "Well, CJ, thank you so much for coming all the way to England for this interview, and thank your wonderful grandma for coming with you. Have a safe flight back home, and we'll be in touch with you within a week."
"Thank you sir," svarade jag värsta artigt och skakade hand med dom, "thank you so much for your time". Sen slank jag ut genom dörren i mina fem år gamla converse och traskade genom hallen ut i receptionen, och smög upp bakom mormor å skrämde henne. "Hur gick det? Va sade dom?" började hon babbla, men jag hyschade typ ashögt och gjorde en sån där cool nick ut mot gården (översatt: vi pratar utanför medan vi väntar på taxin). Receptionisten var jättesöt, precis innan vi gick så sade hon också "Bye, have a safe flight back home!". Väl ute såg jag att klockan bara var tio i två, så vi hade värsta gott om tid att prata och smälta allt.
Sen började nästa stora grej då: Att ta sig hem, trots Ullas spärrade pass (för det kommer ni väl ihåg?). Nu när intervjun var över och prestationsångesten försvunnit, så fick jag plats i huvudet för att oroa mig för hemfärden istället. Det var ju så att spärren på Ullas pass inte kunde hävas, och även om vi tog oss till ambasaden den tid vi fått, så skulle vi oavsett bli tvugna att stanna en natt till i England, OCH betala nära 1000 kr för ett tillfälligt pass, och även om jag gillade England så hade jag inte minsta lust å stanna kvar, speciellt eftersom det inte var mitt pass det var fel på. Så när jag ringde till daddan så sade han att vi skulle åka till flygplatsen och försöka åka hem ändå. "När man flyger ut från England så lyser de inte igenom passet, så de kommer inte upptäcka det är spärrat, ser du. Jag vet, jag är helt säker - enda gången de möjligtvis lyser igenom det är på flygplatsen i sverige, för då kommer ni ju in i landet, men då väntar jag där på er och kan hjälpa till att förklara. Det är ju mycket lättare också när Ulla kan prata för sig själv".
Så ja, vi tog min pappas råd och försökte åka hem, men fy fan vad rädd jag var! Jag såg bara framför mig hur vakten skulle ta tag i Ulla och släpa med oss in i ett sånt där förhörsrum man sett på flygplatsserierna, och typ slänga oss i fängelse eller nåt.
Första "stoppet" var när man skulle lägga sitt handbagage i röntgen-bandet (eller vad det nu heter. Ulla lade ifrån sig, de kollade hennes pass, nickade (puh!) och hon gick igenom metaldetektorn... och Jävlar vad den skrek!
Eftersom Ulla inte förstod vad vakterna sade så fick de kommunicera med gester, och det tog flera minuter innan de fattade att vi reste tillsammans och att anledningen till att jag skrek åt dem var för att jag försökte förklara varför hon pep. Till sist släppte de igenom mig (efter att ha skannat käften på mig och jag fått visa upp min tungpiercing), och med viss svårighet lyckades jag få dom att förstå att hon hade skruvar i knäna och armarna. DÅ fattade de och släppte igenom oss utan mer problem.
Sen var det MER väntetid, fast den här gången fanns det massa tax-free butiker att gå i, så vi hade faktiskt ganska kul. Vi lagrade upp med choklad och dricka inför resan, och självklart så köpte jag en bok till! "Paths of Glory" heter den, skriven av Jeffrey Archer, värsta bra! Eller, jag har inte läst ut den än, men den är sådär "tung" så man måste vara jättefokuserad.... jaja.
Till sist var det in i sista vänthallen och stå i kö för att gå ombord på planet. Jag mitt dumma nöt hade sprungit runt i mina 11-centimeters-klackar hela eftermiddagen, och nu när vi skulle stå och vänta så fick jag såååå ont i tassarna! Det var absolut värst när de kollade Ullas pass, smärta + nervositet = B.A.D. Men gud, de släppte igenom henne! Så äntligen kunde vi gå (eller, jag haltade) bort till planet, gå ombord och sätta oss. Jag väntade hela tiden på att passpolisen skulle storma ombord och släpa av oss, så det var inte förrän vi var i luften som jag kunde pusta ut. Allt som hänt bara rann av mig, och plötsligt var jag så himla trött att jag nästan svimmade av. Till och med sorgen över att se lilla England försvinna i flygplansfönstret dränktes av tröttheten!
Två och en halv timme senare så stapplade vi ombord på flygplatsen i Sverige, helt utschasade. Jag kunde inte fatta vilken tur vi hade när de inte genomlyste passet där heller, men vilken lycka att bara kunna gå rätt ut, och där stod Daddan å lillsyrran å väntade bland allt folk! Det blev en jätteskön tur hem i daddans Mercedes, och efter att jag varit så duktig och tvättat av sminket + packat upp mina påsar så drös jag i säng och sov som jag vore död tills dagen därpå. Sen gick jag runt som en zombie i två dagar, tror det krävdes tio koppar te och tre långa hundpromenader (I vanliga jympadojjor!) innan jag var back to normal igen.
Och det var slutet på vårt London-äventyr! Men en sak är säker: Nästa gång så åker jag med Sarah och Hanna!
Förskräckt kollade jag ner, och då insåg jag att de tänkte väga mig. Missförstå mig inte, jag är ingen valross, men när jag skickade in mina papper till BRS i höstas så vägde jag 52.5/53 kg (54 om jag ätit mycket...), och jag visste att jag vägde mer nu, eftersom jag inte rider så mycket längre. Så det var med viss bävan jag klev upp på vågen, och jag tror fan mitt hjärta hoppade över ett slag när den idiotiska lilla nålen kröp upp, upp, upp och slutligen stannade på... 55.5 kg.
"Shit," andades jag i ren förskräckelse, och jag skymtade trainerns roade ansiktsuttryck medan han skrev ner min vikt. Sen pekade han att jag kunde sätta mig på stolen mitt emot deras, innan han satte sig bredvid directorn.
Så började intervjun. Directorn började att prata, och han förklarade att han själv "skulle fråga lite om mina akademiska meriter, mitt familjeliv osv, och sen skulle trainern ställa lite frågor om mitt "hästintresse". Jag nickade, kom sen på mig själv och lyckades pressa ut ett "okej". Fy, vad läskigt det var först! Directorn började fråga om vad jag läste för ämnen, om jag tyckte om skolan, och vilken akademisk "bedrift" jag var mest stolt över. Här tänkte jag till lite, men sen svarade jag (ungefär) "My english, I suppose. My english teacher who's from Scotland is really amazing, and he's given me the chance to study up to the highest level of english there is in Sweden. I've also passed the Cambridge certificate advanced english, CAE, and my teacher's helping me and the rest of the class prepare for taking the CPE in june."
När jag snackat färdigt så såg jag att båda rynkat pannnan, och plötsligt så sade directorn "CAE? What's that?"
Jag tror vi bara stirrade på varrandra i några sekunder - jag var jätteöverasskad att de inte kände till varken CAE eller CPE. Till sist så fick jag fram någon sorts förklaring, och directorn mumlade lite nyfiket, innan han gick vidare till andra frågor. Jag kommer ihåg att han avslutade sin "del" med att fråga ifall min familj supportade att jag ville börja på BRS.
"Yeah, my whole family actually supports me," svarade jag. "Especially my mam and grandma, but I guess that's because they are crazy about horses themselves."
"Well, that's good." Han antecknade mer. "But Sweden's really far away. How do you think you'll cope with being so many miles away from your family?".
Jag fick pausa och fundera lite igen. "I guess... it'll be hard in the beginning, and I'll miss them alot. But at the same time, I need to find my own way, and... I don't know, start a life of my own away from them. And this is something I really want to do."
"I like your attitude," sade directorn, och jag pustade ut igen. Sen var det trainerns tur, och han började fråga massor om våra hästar och grejer. Något av det roligaste var nästan när jag förklarade att vi varken hade varmvatten eller ordentlig sadelkammare, då såg han tvivlande ut, och fnös till av förvåning när jag lade till att "det är tuffast på vintern, för då fryser vattenledningarna och vi får blåsa på dom med hårtork".
Han frågade också om jag red mest dressyr eller hoppning, och sen frågade han vad det högsta jag hoppat var. Här blev det paus igen för lite tänk, innan jag sade "1.20 I think... but I lost hold of the reins and stirrups a couple of meters before the jump and had to grab hold of the mane".
"But you stayed on?"
"Yeah?"
"Well, that's the only thing that matters."
Jag kunde verkligen inte låta bli att skratta, de hade verkligen underbar attitud! Precis som min morsa sade när jag trillat av på ett stockhinder och legat avsvimmad i typ en minut; "Äsch, det var bara en liten skråma! Upp och hoppa igen!"
Ja, vi hästmänniskor...
Efter cirka tjugo minuter av massor av prat, så tog i alla fall intervjun slut med orden "Well, CJ, thank you so much for coming all the way to England for this interview, and thank your wonderful grandma for coming with you. Have a safe flight back home, and we'll be in touch with you within a week."
"Thank you sir," svarade jag värsta artigt och skakade hand med dom, "thank you so much for your time". Sen slank jag ut genom dörren i mina fem år gamla converse och traskade genom hallen ut i receptionen, och smög upp bakom mormor å skrämde henne. "Hur gick det? Va sade dom?" började hon babbla, men jag hyschade typ ashögt och gjorde en sån där cool nick ut mot gården (översatt: vi pratar utanför medan vi väntar på taxin). Receptionisten var jättesöt, precis innan vi gick så sade hon också "Bye, have a safe flight back home!". Väl ute såg jag att klockan bara var tio i två, så vi hade värsta gott om tid att prata och smälta allt.
Sen började nästa stora grej då: Att ta sig hem, trots Ullas spärrade pass (för det kommer ni väl ihåg?). Nu när intervjun var över och prestationsångesten försvunnit, så fick jag plats i huvudet för att oroa mig för hemfärden istället. Det var ju så att spärren på Ullas pass inte kunde hävas, och även om vi tog oss till ambasaden den tid vi fått, så skulle vi oavsett bli tvugna att stanna en natt till i England, OCH betala nära 1000 kr för ett tillfälligt pass, och även om jag gillade England så hade jag inte minsta lust å stanna kvar, speciellt eftersom det inte var mitt pass det var fel på. Så när jag ringde till daddan så sade han att vi skulle åka till flygplatsen och försöka åka hem ändå. "När man flyger ut från England så lyser de inte igenom passet, så de kommer inte upptäcka det är spärrat, ser du. Jag vet, jag är helt säker - enda gången de möjligtvis lyser igenom det är på flygplatsen i sverige, för då kommer ni ju in i landet, men då väntar jag där på er och kan hjälpa till att förklara. Det är ju mycket lättare också när Ulla kan prata för sig själv".
Så ja, vi tog min pappas råd och försökte åka hem, men fy fan vad rädd jag var! Jag såg bara framför mig hur vakten skulle ta tag i Ulla och släpa med oss in i ett sånt där förhörsrum man sett på flygplatsserierna, och typ slänga oss i fängelse eller nåt.
Första "stoppet" var när man skulle lägga sitt handbagage i röntgen-bandet (eller vad det nu heter. Ulla lade ifrån sig, de kollade hennes pass, nickade (puh!) och hon gick igenom metaldetektorn... och Jävlar vad den skrek!
Eftersom Ulla inte förstod vad vakterna sade så fick de kommunicera med gester, och det tog flera minuter innan de fattade att vi reste tillsammans och att anledningen till att jag skrek åt dem var för att jag försökte förklara varför hon pep. Till sist släppte de igenom mig (efter att ha skannat käften på mig och jag fått visa upp min tungpiercing), och med viss svårighet lyckades jag få dom att förstå att hon hade skruvar i knäna och armarna. DÅ fattade de och släppte igenom oss utan mer problem.
Sen var det MER väntetid, fast den här gången fanns det massa tax-free butiker att gå i, så vi hade faktiskt ganska kul. Vi lagrade upp med choklad och dricka inför resan, och självklart så köpte jag en bok till! "Paths of Glory" heter den, skriven av Jeffrey Archer, värsta bra! Eller, jag har inte läst ut den än, men den är sådär "tung" så man måste vara jättefokuserad.... jaja.
Till sist var det in i sista vänthallen och stå i kö för att gå ombord på planet. Jag mitt dumma nöt hade sprungit runt i mina 11-centimeters-klackar hela eftermiddagen, och nu när vi skulle stå och vänta så fick jag såååå ont i tassarna! Det var absolut värst när de kollade Ullas pass, smärta + nervositet = B.A.D. Men gud, de släppte igenom henne! Så äntligen kunde vi gå (eller, jag haltade) bort till planet, gå ombord och sätta oss. Jag väntade hela tiden på att passpolisen skulle storma ombord och släpa av oss, så det var inte förrän vi var i luften som jag kunde pusta ut. Allt som hänt bara rann av mig, och plötsligt var jag så himla trött att jag nästan svimmade av. Till och med sorgen över att se lilla England försvinna i flygplansfönstret dränktes av tröttheten!
Två och en halv timme senare så stapplade vi ombord på flygplatsen i Sverige, helt utschasade. Jag kunde inte fatta vilken tur vi hade när de inte genomlyste passet där heller, men vilken lycka att bara kunna gå rätt ut, och där stod Daddan å lillsyrran å väntade bland allt folk! Det blev en jätteskön tur hem i daddans Mercedes, och efter att jag varit så duktig och tvättat av sminket + packat upp mina påsar så drös jag i säng och sov som jag vore död tills dagen därpå. Sen gick jag runt som en zombie i två dagar, tror det krävdes tio koppar te och tre långa hundpromenader (I vanliga jympadojjor!) innan jag var back to normal igen.
Och det var slutet på vårt London-äventyr! Men en sak är säker: Nästa gång så åker jag med Sarah och Hanna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
